KSSR processen

Många sfp-aktivister tycks ha glömt eller förträngt vad KSSR-processen egentligen handlar om. Upprinnelsen till hela reformen var insikten om att vi med nuvarande strukturer i en globaliserad värld inte kan försvara vår internationella konkurrenskraft och inte trygga välfärdssamhället på sikt. Verkligheten är den att vår kommunala apparat inte har lyckats utveckla och förnya sig i samma grad som det omgivande samhället. Den offentliga sektorn har blivit en belastning för våra exportindustriers konkurrenskraft. Produktiviteten har ökat inom alla andra sektorer och mest inom lantbruket, men kommunala sektorn stampar på samma nivå som för tio år sedan, trots de möjligheter bl.a. informationsteknologin kunde erbjuda!

Det är alltså fråga om att skapa kostnadseffektivare och slagkraftigare offentliga strukturer. Därför är det befängt och fullständigt förödande att föra diskussionen från en språkligt enspråkig utgångspunkt. ”Enpartistater” har aldrig blivit bestående i historien. Däremot är det kulturella möten som skapat och format världen.

Nuvarande administrativa indelning i landskap och regionkommuner går tillbaka till 80-talet. Därförinnan var enheten Vasa län och den politiska processen begicks över språkgränserna i något som kallades Regionplaneförbundet, kanske var det lyckligare så, men politiska ambitioner ville annorlunda. Centern ville ha ett eget län i norra ändan, men det var si och så med substansinnehållet, samarbetsdelegationen var nog förhållandevis krystad och mera att likna vid ett kafferep. EUs NUTS-indelning gav strukturerna konstgjord andning, men en historisk legitimitet för nuvarande regionkommunala indelning och - när det gäller Kronoby -en klar samhörighet med Jakobstadsnejden finns inte.

Kronoby har visserligen en heterogen struktur som inte ens decennier lyckats sammanjämka, men att förneka realiteterna av partipolitiska orsaker är lika absurt som att hävda att om inte kartan och terrängen stämmer överens, så är det kartan som gäller.

För att återkomma till temat, hur skapar vi konkurrenskraft och hur tryggar vi välfärden, vill jag hävda att det sker på andra än språkliga premisser. Det sker i innovativa miljöer där idéer och kulturer möts, där kunskap och erfarenheter kan delas, i miljöer där det finns en tillräcklig kritisk massa för att omsätta det nya i praktisk verksamhet, i miljöer som har ambitionen och viljan till utveckling, i miljöer som har den historiska insikten och förmågan att omsätta den i dagens samhälle.

Vi har i gamla Vasa län tre poler vi kan samla oss kring, Vasa Seinäjoki och Karleby. Jakobstad har svårigheter att utmana dessa tre och står därför inför ett svårt val, vem ska man alliera sig med? Ska man stötta Vasa och på sikt avstå från inflytandet över t.ex.andra stadiets yrkesutbildning eller specialiteterna på Malmska och vad kan man vänta sig igengäld? Kunde man kanske komma över gamla motsättningar och hitta nya möjligheter i det spirande samarbetet med Karleby, som i alla fall är mera jämbördig och geografiskt betydligt närmare.

Det praktiska samarbetet ligger långt före den politiska viljan. Företag och individer har redan röstat med fötterna, pendlingen inom regionen är omfattande, yrkesutbildningen går över gränsen och vården samarbetar på flera plan, regioncentrumprogram inklusive båtbranschen förenar, vi har gemensamma projekt och flygtrafiken är vår gemensamma angelägenhet, vi kunde göra mycket mer om vi hade viljan. Varför inte då bejaka denna utveckling och skapa strukturer som förstärker den?

Från Kronobys horisont kan vi inte påtvinga någon denna vision, men vi har ett ansvar gentemot våra efterkommande att som beslutsfattare välja den bästa av världar.