Konstutbildning

Turerna kring konstskolan i Nykarleby ger oss en åskådlig undervisning i praktisk regionpolitik inför kommunreformen. Den enspråkiga utgångspunkten gör oss till periferi, där Vasa som centrum drar till sig allt väsentligt. Vill vi ha en trovärdig motkraft måste vi skapa den kring Karleby – Jakobstad med kringliggande kommuner och över språkgränserna. Så länge vi står splittrade kommer vi att blöda.

Argumenten och övertron på överstora lösningar förvånar. Speciellt argumenteringen från konstnärshåll som reducerar konstutbildningen till ett hantverk underordnat byggande och teknik.

Jag förstår dilemmat med lokaliseringen till en liten ort med brist på kontaktytor och källor till inspiration, men verksamheten har i alla fall vuxit upp från ett nolläge och har på sitt sätt en kanske oanad betydelse för sitt influensområde.

Den strategi som idag omhuldas som vår enda möjlighet att hävda oss i en allt mera öppen och globaliserad, och till ytterlighet konkurrerad värld, bygger på kunnande och innovation. Det är här betydelsen av konstutbildningen kommer in på ett sätt som gör den till ett element i vårt näringslivs internationella konkurrenskraft.

Konstens uppgift är att tolka och ifrågasätta. De komplexa skeenden som kontinuerligt och i ett allt snabbare tempo pågår kring oss skapar utrymmen för nya verksamheter och ifrågasätter gamla verksamhetsmodeller. Konstundervisningen ger oss en förståelse för dessa processer, samtidigt som den bjuder på nya lösningar och alternativ till invanda rutiner. Konstutbildningen är ett sätt att utveckla kreativiteten. Det är kreativa lösningar inom alla verksamhetsområden som ska rädda vår internationella konkurrenskraft, eftersom vi under alla omständigheter saknar fördelar i verksamhetsformat.

Det estetiska och visuella intrycket blir i en värld av överutbud också ett tungt vägande argument. När tekniken i stort är likvärdig, fattas köpbeslut på basen av känslor där det visuella intrycket avgör. Till och med tunga industrimaskiner säljs med varumärken, färg och form.

Utvecklingen i näringslivet sker i kluster och nätverk kring spetsföretag där aktörer med olika kompetens ingår. Vårt näringsliv är förhållandevis småskaligt och har därmed svårigheter att tillägna sig all nödig kompetens för att kunna hävda sig på globala marknader. Ett av de stora problemområdena är just planering och formgivning. Denna tjänst borde finnas på närmare håll, både mentalt och fysiskt för att kommunikationen ska fungera.

Problemet är förvisso större än så, jag tillstår gärna att vi har attitydproblem också inom näringslivet, men vi har aldrig upplevt ett genuint möte mellan konsten och näringslivet i vår region, vilket gör att misstron och fördomarna frodas. Motståndet mot olika kulturprojekt och kommunala prioriteringar är bara ett exempel. Om vi ser oss omkring i det praktiska livet, kan vi ställa oss frågor som hur det kommer sig att mellaneuropéer gör fantastiska byggnader i trä medan vi, med obegränsad tillgång till materialet bara presterar mediokra resultat? Hur kommer det sig att vi med båtkunnande och överlägsen kvalitet har svårt att ta fram samma svepande och säljande linjer som italienarna? Varför tillät vi vår textil och konfektionsindustri att stagnera och förflackas med att förlita oss på östhandeln? Varför är vi idag till stor del underleverantörer med avsaknad av slutprodukter, varumärken och livsstilsprodukter?

Jag hävdar att konstutbildningen och formgivningen har en roll också i näringslivsutvecklingen i vår region. Vi måste skapa en kritisk massa och ett fungerande nätverk. Förmodligen låter det sig göras naturligast ifall vi flyttar fokus till Karleby – Jakobstad som uppsamlingsområde och har modet att se över invanda gränser och barriärer.